Intellectual growth

Weekends over.
Men helgen har varit... den bästa i hela mitt liv.
So much love, wonderful.
My life aint boring.

Precis i detta ögonblick har jag betalt för att göra högskoleprovet nu den 27 oktober, 350 svenska riksdaler. Min mor undrade varför jag ville göra det eftersom det inte är obligatoriskt och jag egentligen med mina betyg inte behöver göra det, jag svarade med att jag ville bara ha en säkerhet. Men inte bara därför, vill se var jag hamnar, vilka poäng jag får! Ska faktiskt bli kul att göra, någon påminde mig om att testen tar flera timmar det enda jag kan bli lite nojig över. Med mitt svängande blodsocker tycker man inte om att knappra Dextrosol mitt i allt, speciellt inte när man behöver koncentrera sig.
Det här med högskoleprovet kan jag ärligt säga hade jag inte tänkt genom, jag visste inte vad jag ville efter tredje ring. Men jag tycker nu att detta är det mest naturliga för mig och det mest bekvämligaste. Så för nu ser det ut som om jag ska till högskolan efter trean. De jag känner och pratat med kommer inte ta den vägen.
Jag har kollat upp mycket och tänkt så otroligt på det. Jag har märkt nu att jag vill gärna veta vad jag vill så fort som möjligt. Redan när jag började sjuan funderade jag på vilken linje jag skulle välja efter nian, samma sak som nu, i ettan började jag fundera. Det roliga med det kan jag tycka att för det första vet man ibland inte ens vad man vill och för det andra så kan det man vill ändras så många gånger speciellt under en sån utvecklande period som 7-9 och 1-3.
Får jag som jag vill så kommer jag hösten 08 börjar på Malmö Högskola - Teknik och Samhälle och på utbildningen Teknik, ekonomi och ledarskap. Jag har hållt mina ögon på yrket Marknadsförare ett bra tag nu och vi får se vart det går, var jag går.


Jag kollade in Sarahs blogg för en stund sen och i en utav hennes inlägg pratar hon om rädsla, det var mycket intressant att läsa faktiskt och det fick mig att tänka på en engelsklektion vi haft där vi faktiskt pratade om rädsla. Vår lärare Jessica frågade oss vad vi var rädda för, som vanligt var jag passiv och det var jäkligt intressant. ALLA som pratade berättade då att de var rädda för spindlar, krig, spöken, mörkret, skräckfilmer etc etc. Eftersom alla berättade om ungefär samma saker och det var så allmänt, tyckte jag direkt det var tråkigt och enformigt. MEN så har det kommit en ny kille som bytat engelskgrupp till vår, Kevin tror jag han heter, som fick mig att gå 'WHAT?!'. Han sa att han var rädd för han själv, det var så oerhört smart, ovanligt och modigt svar att jag bara tittade på honom och tänkte 'fy fan vad du har rätt'.
Visst är jag rädd för saker som sprindlar and other stuff, men den största rädsla är verkligen, med ett ord: mig själv. Tanken av att inte utvecklas, hindra mig själv från att utvecklas, bli smartare, acceptera, förnya är totalt oaccptabelt för mig. Jag vägrar befinna mig i samma state of mind, samma form genom ett helt liv, förresten är det nästan omöjligt, människor måste utvecklas. Hurra för alla andra som känner peace in that och trivs med det, men fy fan för en sån person som jag.
Därför behöver jag en partner som är någonstans där också, openminded i allafall. Inte bara en partner, vänner, bekanta aswell. Precis som det här med att jag umgås bara med människor som kan ge mig stuff tillbaka, det kanske kan ses lite självviskt men jag ser ingen anledning med att ödsla energi på personer jag vet aldrig kommer ge mig tillfredsställelse på något plan. Det är så skönt med Beccs, hon är likadan, vi ger varandra precis den feedback man behöver från vänner. När jag väl hittar de personer jag vill umgås med, mår bra med, utvecklas med, utmanas av gör jag allt för dem genom ur och skur. Men även detta kan bli ett problem ibland, but that's another story.



“Intellectual growth should commence at birth and cease only at death”
Albert Einstein