Deserve

Detta är en nytagen bild på mig. 2 timmar gammal.
Så här ser jag ut idag. Jag har haft många olika stilar genom mina år, men jag har verkligen hittat mig själv just nu. Jag vet inte om jag har en stil längre, till synes tillhör jag någon klass? Jag vet inte, jag bryr mig inte, det är så jäkla skönt att blankt skita i vad folk tycker jag ser ut som, jag har inte alltid gjort det. Men den här nyfunna känslan av I don't care är ny, tror det är mitt självförtroende som börjat inse. Så jäkla nice.

Jag är 18 år, jag bor här i Malmö och har gjort det hela mitt liv, jag trivs här rätt bra. Men världen finns inte runt kvarteret, om något så ska jag resa mycket. Vet det är ett kliché, speciellt från unga människor, men oavsett hur gammal jag än blir så kommer det inte försvinna. Livet är alldeles för kort för att låta bli att uppleva världen. Min far har verkligen predikat det med att Världen finns inte runt kvarteret, och nu efter mina 18 år förstår jag det, människor är så olika världen över och det finns så mycket att lära sig. Och det är någonting jag verkligen lever vid, aldrig sluta lära.
Malmö är en riktig grym stad, mysig stad och hem, men tänk New York, tänk Indien, Japan, tänk möjligheterna över att utvecklas! Helt otroligt! Tänk den kunskap som finns ute, människorna man ska möta och lära sig av. Jag märker att människor jag möter i min vardag, kommer omöjligen ge mig den tillfredsställelsen av konstant utveckling och förnyelse. Det gör inte dom till dåliga eller ointelligenta människor, de ger mig bara inte vad jag behöver. Just nu är jag okey med det, men en livstid med detta vägrar jag. Sen kommer där en guldklimp förbi lite då och då som förvånar mig med sitt tankesätt, sin syn på saker, sitt intellekt och då är jag lycklig, då utvecklas jag och känner tillfredsställelse, inte genom att kanske byta min egen åsikt om saker från de personerna utan från att t.ex. se den från ett nytt perspektiv, se hur en annan person spekulerar och tänker. Det är guldvärt för mig. Därför tycker jag väldigt mycket om att vara passiv vid diskussioner mellan andra människor, dels för att se hur de lägger fram sina åsikter och hur de tänker, och dels för att se om det är värt det. Får jag ingenting ur en konversation, ett förhållande, en vänskap, ett tv-program, vad som helst, ser jag ingen poäng till att anstränga mig. Det kan ju ses som jävligt självviskt, men så är jag, skvaller, skitsnack och bullshit kan jag fan leva utan. Men de jag umgås med, har jag valt att umgås med, för olika anledningar.
Jag har inte alltid varit så här, det är inte förrän nu på det senaste året jag har blivit som jag är. Jag är mycket glad över hur jag har blivit och jag tror det kan bara bli bättre från och med nu, för många anledningar, kärlek är en anledning. Jag har alltid ansetts vara otroligt mogen för min ålder, jag undrar varför jag blivit som jag blivit. En utav anledningarna vet jag är för att jag blev diagnostiserad med en kronisk sjukdom vid 12 års ålder, det krävs rätt mycket för en sån ung människa och det behövdes att jag snabbt insåg allvaret och var tvungen att ta så mycket mer ansvar än alla andra. Men jag är nog så by nature också, mogen. Jag har fått så mycket skit för det här, där har alltid funnits någon i mitt liv som hackat på det, trott jag låtsas och varit så falsk. Hur man nu kan låtsas vara mogen, men det har dom trott. Det har satt sina spår det också, kanske en annan anledning till varför jag är passiv. Min mogenhet har även lett mig till att söka efter de äldre killarna för att finna glädje, det har också gått mindre bra. Även om man kan dela samma mognad kan man fortfarande ligga på vilt skilda livsstadium, ha vilt skilda önskemål av livet.
But right now, I'm just me, I have people that love me for me and allows me to be me. It feels so good, that sadisfaction and not fear.
Beccs, you saved me. I know I wouldnt be where I am without you. I would never have felt the love I feel right now, I wouldnt be this happy.
I have walk a long way, I deserve this, I deserve to be this happy.



“The minute you settle for less than you deserve, you get even less than you settled for."
Maureen Dowd (American journalist)

A Hero

Finns det något som är för bra för att vara sant?
Kan man uppleva något som verkar alldeles för bra? Börjar man inte tvivla på om det är verkligenhet eller en dröm? Eller ska man bara glädjas åt det man fått möta på sin väg som var så .. över bra utan att ställa frågor?
Jag har aldrig mött någon tidigare som får mig att vara så innerligt glad. Trots alla bekymmer jag möter just nu så ser jag fortfarande ljus i vartenda liten mörkt hörn. Kan det vara en fas? En nybörjarfas där man tycker allt är la-di-da? Eller kan det vara så att det är sant, en helt annan människa har talangen att totalt, fullständigt, gör dig så in i helvetes glad och lycklig? Är det möjligt? Finns där sådana människor som är skapta för dig? Alla har vi våra mörkare moment, även det som är för bra för att vara sant, och tillfälligt så kan man se problem, men det tar inte mer än 1 minut, 1 timme, innan man inser, det är verkligen ingenting jämnfört med vad som ges för övrigt. Kan man vara så välsignad över att träffa en sådan person? Vad kan man ha gjort för att förtjäna något sånt här? Kommer det någonsin att försvinna? Kan man verkligen ha den turen att hitta någon man funkar äckligt bra med? För tur är det väl, eller ödet, eller hur man än vill se det.
Men jag bryr mig inte alldeles för mycket just nu, way to happy.
And btw, I love takeing baths now.



Something else.
See this and start download mf.

Memory is too good

Confession is to reveal a sin.
But I dont think this is a sin.
So this is .. information no one else know.

This is the ting, lately I have experienced that my memory is out of order, that I have trouble remembering stuff like what I did. I have blanchs and have to push it to try to remember something. I have thought about many reasons why this accurs vitamin deficiency, maybe it wasnt that important to remember, habits. This is the recent stuff but..
... its not only the recent memorys or the recent stuff I did, it goes far back, I've started to notice that now. Not every memory, just some, not very special but still a memory worth keeping.
In the ones that happened a long time ago I put dreams I've dreamt in the memory, so the memory changes and confuses me.The memory I go thru in my head seems real but feels like something else, wrong, fake. Somewhere I can tell that its fake, I think, I belive in logic so eventually I see which parts are fake.
It doesnt hurt me or anything, it just scares me.
And It's not like I don't remember the memory, just that the dreams I have fill in stuff.
I probobly should mention that it's not the memory in itself, the persons and the event, but the places and how we got there. Hard to explain.
When I dream dreams I can remember, there often very long and very detailed to the max. I really mean that, and some dreams even repeat itself so they get very clear to me. Just like a memory. Some dreams are extreme and ficition, but mostly they are normal and possible stuff everybody can do.
As I said, this doesnt hurt me, changes the memory or anything like that, it's just a thing right now I guess, it just startles me.



Ooo, nu är nya Prison break, family guy och Simpsons nere.
Screw you guys.
<3



"Many a man fails as an original thinker simply because his memory is too good"
Friedrich Nietzshe

I hold it true

There is really much going on inside my head right now.
And I'm not sure of how I feel about different stuff.
But this post is not for you, it's more for me. This is how I get a clear head,
and when I finish, i change it and deside if I'm going to post it or not.



As few of you know, I have a new love in my life. And I havnt really introduced him, for many reasons, but I think youre ready. Martin is the guy that puts a smile on my face and happiness in me. I have never felt this calm, peaceful or inlove. My feelings for Martin is beyond what I thought I ever could feel, so at first this was scary to me but now I've embraced it and allowed myself to feel this happy. He also has a blogg in which he mentions that to evolve and always work at improvement makes him happy, and I think that's one of the reasons we work so good together, that we share that point. One of the reasons, I keep finding more and more.

I want to share something else with you, Beccs. Beccs is my best friend, she gets me and I get her. We have a really good bond and theres nothing I can't say to her, this is the first time I've had a friend I can do that with, so she's very special to me. When I first met her I saw her as a rival, a competition, but that changed fast, and we became very close. We had much in commen, we both had boyfriends we had been with for more than two years, we felt the same, we had the same views, it felt great.
Lord knows I didnt have it easy with my x, but we managed to create a world that looked good, a false one but still, afraid of seeing what's really there made the false world so much better. We didnt trust each other so we needed to control the other one, by always seeing one and another, and always keeping track on what we did. Beccs had it like this also, but in their own way, so that connected us also.
Then came the trip. The trip to Polen with the Law and order class and everything changed.
I broke up with my x the same day I came back and Beccs fallowed my footsteps 2-3 weeks later. Now comes the good part.
Both her and me are feeling this new emotions, this new love and we are so much happier that we feel unbeatable. We talk much about our emotions, why we feel what we feel, and we analyze alot, we share.
We both agreed today that we leard from our mistakes and that we have come a long way.
We have both scars from our past relationship, thing that we just assum that's how it is, because we are used to it, unavoidable. A couple of hours ago she sent me a sms were she was so astonish over the fact of how he was, that he cared, he trusted and showed love.
Today, when I sat with my knight, doing absolutly nothing, watching some lame TV-show, I looked at him, just astonished, thinking to myself "God, I can't belive he's with me. That this humanbeeing is capable of makeing me this happy, just by sitting next to me."
I smiled so big, knowing I werent going to tell him what was going thru my mind that very second.


I didnt get the clearest of all heads, but still. This helped.
And I posted it.


I hold it true, whate'er befall;
I feel it, when I sorrow most;
'Tis better to have loved and lost
Than never to have loved at all.
Alfred Tennyson

Take a peek.

feeling the same and the temp isnt going up.
but here you go!

Kinda proud..

Rise up

Jag tycker det är superroligt, det är så här att jag håller på att bli förkyld.
Jag känner det i min kropp. utmattningen, jag börjar få symtomen, är allmänt förvirrad och yr (mer än vanligt då) , jag vet det.
Så därför gör jag allt möjligt i min väg för att undvika detta.
Men tror inte det går så bra.
Sitter med en kopp te och lite c-vitamin i för jag tror det hjälper för något.
Något gör det iaf, ser till så mina smaklökar hoppar runt, ökar salivproduktionen, funny feeling.
Har även två alvedon framför mig för jag trodde jag hade feber när jag vaknade, men det var fasiken tvärt om.
Hade 35,5 i kroppstemperatur, blev lite nojjig, hypokondriker som jag är.
I don't like beeing sick, hela den här 'du är svagare än vad du brukar vara' funkar inte.
Någon som känner till någon mirakelkur? Förmodligen inte, och virusinfektioner finns ingen antibiotika utan man måste låta nature take its cours.
För att summera: Sick sucks. SS. NAZI. Oj. Nej. mew.


“Let us rise up and be thankful, for if we didn't learn a lot today, at least we learned a little, and if we didn't learn a little, at least we didn't get sick, and if we got sick, at least we didn't die; so, let us all be thankful.”
Buddha

Faithful

Right now i feel very down.
It feels very wrong and i feel anxious.
I don't like this.
I'm happy with my life,
especially since martin does what he does right now,
feels what he feels, and says what he says.
and beccs is with me thru everything and promise to be forever.
But I can't be stuck in this home? This doesnt work for me anymore.
Soon I hope. All in its time i guess, i will leave.
At least for now, i have my wannabecamera and my dreams.

They say you can tell the age of a person and what a person been thru by looking at their hands, well, what does this tell you?
Accept that the joy of my life is there for me aswell and keeps me happy.

“He that is thy friend indeed,
He will help thee in thy need:
If thou sorrow, he will weep;
If thou wake, he cannot sleep:
Thus of every grief in heart
He with thee does bear a part.
These are certain signs to know
Faithful friend from flattering foe.”
William Shakespear

Intellectual growth

Weekends over.
Men helgen har varit... den bästa i hela mitt liv.
So much love, wonderful.
My life aint boring.

Precis i detta ögonblick har jag betalt för att göra högskoleprovet nu den 27 oktober, 350 svenska riksdaler. Min mor undrade varför jag ville göra det eftersom det inte är obligatoriskt och jag egentligen med mina betyg inte behöver göra det, jag svarade med att jag ville bara ha en säkerhet. Men inte bara därför, vill se var jag hamnar, vilka poäng jag får! Ska faktiskt bli kul att göra, någon påminde mig om att testen tar flera timmar det enda jag kan bli lite nojig över. Med mitt svängande blodsocker tycker man inte om att knappra Dextrosol mitt i allt, speciellt inte när man behöver koncentrera sig.
Det här med högskoleprovet kan jag ärligt säga hade jag inte tänkt genom, jag visste inte vad jag ville efter tredje ring. Men jag tycker nu att detta är det mest naturliga för mig och det mest bekvämligaste. Så för nu ser det ut som om jag ska till högskolan efter trean. De jag känner och pratat med kommer inte ta den vägen.
Jag har kollat upp mycket och tänkt så otroligt på det. Jag har märkt nu att jag vill gärna veta vad jag vill så fort som möjligt. Redan när jag började sjuan funderade jag på vilken linje jag skulle välja efter nian, samma sak som nu, i ettan började jag fundera. Det roliga med det kan jag tycka att för det första vet man ibland inte ens vad man vill och för det andra så kan det man vill ändras så många gånger speciellt under en sån utvecklande period som 7-9 och 1-3.
Får jag som jag vill så kommer jag hösten 08 börjar på Malmö Högskola - Teknik och Samhälle och på utbildningen Teknik, ekonomi och ledarskap. Jag har hållt mina ögon på yrket Marknadsförare ett bra tag nu och vi får se vart det går, var jag går.


Jag kollade in Sarahs blogg för en stund sen och i en utav hennes inlägg pratar hon om rädsla, det var mycket intressant att läsa faktiskt och det fick mig att tänka på en engelsklektion vi haft där vi faktiskt pratade om rädsla. Vår lärare Jessica frågade oss vad vi var rädda för, som vanligt var jag passiv och det var jäkligt intressant. ALLA som pratade berättade då att de var rädda för spindlar, krig, spöken, mörkret, skräckfilmer etc etc. Eftersom alla berättade om ungefär samma saker och det var så allmänt, tyckte jag direkt det var tråkigt och enformigt. MEN så har det kommit en ny kille som bytat engelskgrupp till vår, Kevin tror jag han heter, som fick mig att gå 'WHAT?!'. Han sa att han var rädd för han själv, det var så oerhört smart, ovanligt och modigt svar att jag bara tittade på honom och tänkte 'fy fan vad du har rätt'.
Visst är jag rädd för saker som sprindlar and other stuff, men den största rädsla är verkligen, med ett ord: mig själv. Tanken av att inte utvecklas, hindra mig själv från att utvecklas, bli smartare, acceptera, förnya är totalt oaccptabelt för mig. Jag vägrar befinna mig i samma state of mind, samma form genom ett helt liv, förresten är det nästan omöjligt, människor måste utvecklas. Hurra för alla andra som känner peace in that och trivs med det, men fy fan för en sån person som jag.
Därför behöver jag en partner som är någonstans där också, openminded i allafall. Inte bara en partner, vänner, bekanta aswell. Precis som det här med att jag umgås bara med människor som kan ge mig stuff tillbaka, det kanske kan ses lite självviskt men jag ser ingen anledning med att ödsla energi på personer jag vet aldrig kommer ge mig tillfredsställelse på något plan. Det är så skönt med Beccs, hon är likadan, vi ger varandra precis den feedback man behöver från vänner. När jag väl hittar de personer jag vill umgås med, mår bra med, utvecklas med, utmanas av gör jag allt för dem genom ur och skur. Men även detta kan bli ett problem ibland, but that's another story.



“Intellectual growth should commence at birth and cease only at death”
Albert Einstein

when we're doing it

rawr?




mew?



god damn i'm bored. but happy!
ska till hospitalet 15.30, eller ja. Curakliniken. Om det räknas till hospitalet.
Tror det är med en privatklinik. I wonder. Är det fortfarande ett sjukhus då?
Dom kallas sig fan inte det.
Ska kolla mina sköldkörtlar! DAM DAM DAAAM.
Nej inget farlig, en årlig kontroll för oss med kroniska sjukdomar.


still bored thou.
but såw hawt.

this weekends going to be fun thou.
gonna be busy with sex-food-movies :D
not necessary in that order, but still!
gonna be a goood weekend.
in need of this weekend.


Rxn out.

“You get ideas from daydreaming. You get ideas from being bored. You get ideas all the time. The only difference between writers and other people is we notice when we're doing it”
Neil Gaiman

I was the only one

Idag har varit en helt otrolig dag.
Jag visste inte man kunde känna så mycket, må så varierat på en hel dag.
Helt amazed är jag.

Jag vaknade halv sju idag, rent döende men jag kämpade mig upp! För Beccs skull (iaf 60%) för vi hade lovat varandra att inge mer filliduttande med skolan, skärpning!
Så kommer inte fanskapet! Men det gjorde inget, jag visste att hon mådde kasst, men tyckte det var lite lustigt ändå!
I still love her.

Sen så skulle jag gå i skolan från kl 8 - 16.05.
Det är alltså 8h. En hel arbetsdag! I och för sig hade jag sammanlagt 3-3½h håltimme vilket man egentligen inte har på en arbetsdag, MEN ÄNDÅ!
Det var inga skoj lektioner, så jag led. Jag bokstavligen led. Men mina håltimmar gick åt skoj. Halgan und några andra elever ska dansa på skolavslutningen, så satt med och halvdansade för att vara inspererande. Hör jag musik kan jag inte sitta still - and that's a fact.

Sen skulle jag egentligen träffa Beccs för att äta en bitt, MEN såklart ska hon ha oturen att ha skallebank så jag stack till Martin och blev pastaattackerad. SOW GOUT.
Fick lite pussar och fick se en glad och halvfrisk Martin! Mmmmmm - längtat efter <3.
Sen hade jag bestämt träff med Karna! Så det var bara att bära av igen.
Efter det blev det intressant.

Karna var min allra första bästa vän, som jag kan så.. komma ihåg min tid med.
Det var riktigt skoj att få träffa henne igen, och trots att vi inte ses på gud vet hur lång tid så kunde vi prata som om vi aldrig splittrats i första taget. Jag hade glömt hur jäkla underbar hon faktiskt var. Hur hon tänkte och vad hon sa imponerade på mig, trots att jag såg den flickan jag hade lekt med och varit barn med så såg jag hur utvecklad hon hade blivit och smart. Mycket imponerad.
Vi gick runt på Kirseberg och riktigt pratade om dåtid, nutid och framtid. Vi gick faktiskt till vår högstadieskola (Kirsebergsskolan då) och insåg att där var människor! Det visade sig att lärarna skulle ha någon Föräldramöte eller något sånt så alla var där halv 8 på kvällen! Så oerhört roligt det var att gå igenom hela skolan, träffa gamla lärare.
Alla tycktes komma ihåg mig :/ Jag blev lite rädd faktiskt.
Speciellt slöjdlärare - Där blev jag riktigt rädd. Fan Karna hjälp mig, glömt hans jäkla namn igen.
Riktigt creepy slöjdlärare som tyckte lite väl mycket om mig då. Jag var 14-17 då han kände mig, han är typ minst 30. CREEPY OLD MEN.
Men fick se Jack, också en creppy old dude, men så skön och lätt. (Gymnastikläraren för the boys)

Men sen tog Karna med mig till Möllan runt en 21, hon skulle träffa Johan och det blev också lika roligt. Saknat Johan, då vi riktigt umgicks så var han en sån skön kille, det märkes ikväll att han var samma sköna kille och så stört rolig. EPISK (<- Inside joke) haha. I'm so lame.



Still strangling with fear of being heartbroken.
Still trying to get courage.
Kittn Out.


"Friendship is born at that moment when one person says to another: "What! You, too? Thought I was the only one."
C.S. Lewis

Survival

Inatt hade jag en dröm. Skulle vilja kategorisera den som en mardröm, för det var det, fast utan det intensiva rädslan i själva drömmen. För i min dröm var jag inte rädd, det var när jag vaknade, för en splitt sekund trodde jag att jag var kvar.
Min dröm handlade i stora drag om att de senaste 2 månaderna var en dröm i sig, att det var bara en fantasi. Att allt jag upplevt hade inte riktigt hänt, jag var skräckslagen när jag vaknade.
Allting kändes så intensivt, så riktigt.

Den gången jag skrev om mitt besök på Kirseberg glömde jag att nämna en sak.
Jag fick träffa på mitt x svåger. Det var lite jobbigt, inte för att jag blev påminnd om mitt x, utan för att jag blev påmind om hur mycket jag tyckte om hans familj och hur starka dom var, hur mycket jag såg upp till det. Trots att han såg besvärad och nästan ledsen över att se mig så vinkade han, en snabb vink tillbaka och sen var det mötet över, dock inte känslorna. Kunde inte hjälpa att undra vad mitt x hade sagt till sin familj, var jag den onde i dramat? Var jag den som förstörde deras bror/son?
Oavsett vad så är det ändå ett avslutat kapitel.
Jag mår bra.

Saknas lite bits and pieces.
But it's comeing, i know it.
Annars inget nytt på västfronten.
Weekend - boring. Done nothing.
Missing Beccs and missing mattant.
So. Boring + missing = fucked up rxn.


“We need 4 hugs a day for survival. We need 8 hugs a day for maintenance. We need 12 hugs a day for growth”
Virginia Satir (American Phychologist and Educator)

Så roligt!

Som ni alla vet är jag internetknarkare. Jag älskar internet, har man inget att göra hittar man garanterat något otroligt skoj där ute.
Så nu precis så kollade jag in Sarahs blogg, hon hade lagt ut konversationer som var så otroligt roliga, så gick jag in på hemsidan hon hittat dom på och jag var tvungen att lägga ut en jag totalt asgarvade åt. Läs även de hon har på sin sida! Otroligt roliga!

Fredrik_> dagens avsnitt av krambjörnarna var helt efterblivet
Fredrik_> förutom att hela programmet verkar uppkommit under nån sjuk knarkvision (de bor ju i det "magiska landet i det blå")
Fredrik_> så brister det ibland i logiken
Fredrik_> iaf de ska alltid moralisera
Fredrik_> så de tre krambjörnarna hade lovat att baka kakor med farmor
Fredrik_> men så blir de kidnappade av en jävla tokhäxa som förvandlar dem till grönsaker
Fredrik_> farmor räddar dem dock genom att skjuta hjärtan från magen och paralysera häxan
Fredrik_> men sen så är dem typ ledsna
Fredrik_> för de hade ju brutit sitt löfte att baka kakor med farmor
Fredrik_> och farmor typ "ja man ska inte lova vad man inte kan hålla"
Fredrik_> "det ska vi komma ihåg" säger dem och ser oändligt skamsna ut
Fredrik_> ALLTSÅ
Fredrik_> att bli kidnappad av en jävla psykopat som förvandlar dig till en grönsak är enligt mig en helt fullgod anledning att utebli till kakbakning med farmor
Fredrik_> den där rosa krambjörnen var jävla cynisk också
Fredrik_> var typ på tivoli och så fanns det en trollkarl som påstod att han kan trolla bort vem han ville
Fredrik_> "men det är faktiskt vetenskapligt omöjlig" säger rosa björn
Fredrik_> VETENSKAPLIGT OMÖJLIGT
Fredrik_> du är en talande jävla NALLEBJÖRN med en farmor som skjuter HJÄRTAN UR MAGEN och ni bor fan i ett jävla regnbågsland i HIMMELEN


Hemsidan var denna.
Tack Sara!

Experience is simply

Jag har alldeles precis, i just denna sekunden, kommit hem.
Jag har varit hos en kille jag skulle arbeta hos, han ska utomlands och jag ska vara kattvakt. Det var vad jag egentligen skulle göra och det gjorde jag också.
Men, den här killen bodde mittemot mitt gamla hus, på Kirseberg.
Det blev så mycket mer än bara en arbetsvisit.

När jag föddes så bodde mina föräldrar på Segevång, på Kronetorpsgatan 39A om jag inte minns fel. Sen har vi flyttat runt fram och tillbaka mellan Segevång och Kirseberg. Det började där, sen flyttade vi till ett hus i Rostorp (ligger mittemellan S och K), vi bodde inte där så länge men efter det så flyttade vi till Segevång igen, denna gången Östra fäladsgatan 10. Efter det flyttade mina föräldrar isär, far åkte tillbaka till Kronetorpsgatan 39A och mor hamnade på Sandbackegången på Kirseberg. Han jag ska vara kattvakt hos bodde i huset mittemot Sandbackegången.

Att gå igenom Kirseberg igen framkallade så många känslor, minnen och tankar att jag faktiskt fällde en tår. Det är oerhört mycket som har hänt där, och det är min barndom och en stor del av min tonår. Det är inte mycket som har förändrat rent miljömässigt och det kändes fortfarande som om det bara var igår jag var miserabel där.

Nu när jag kom hem så frågade mor var jag hade varit och jag svarade Kirseberg utan några känslor. Hennes direkta kommentar var: "Då gick du igenom allt det negativa som hänt där ... och posetiva!"

Det gjorde jag, långt ifrån allt. Men verkligen the key-moments. Alla minnen på Malmö Budokwai (herre gud där alltså!), mobbningen på Bulltoftaskolan, krigen på Kirsebergsskolan, alla fel val, alla bråk och så mycket mer.Det gjorde det jobbigt att gå genom där men var totalt värt det.
Dock tog jag inte den vägen jag tänkte för att komma till mitt mål. Egentligen skulle jag gå förbi Kirsebergstorget och Kirsebergskyrkan, men det var jag inte stark nog till. Inte än. Men snart. Tror jag ska ta en promenad genom Kirseberg och Segevång, minnas, någon som vill följa med?

Så mycket man har gått igenom egentligen. När någon frågar en om ens förflutna, var börjar man egentligen? Berättar man allt? Egentligen bör man ju det, eftersom (ja, jag vet ett jäkla tjat) det är det som gör en till vad man är. Jag tror aldrig jag har berättat allt om vad jag gått igenom för någon, med andra ord, det finns ingen som känner hela mig, eller vad jag var. Lustig tanke. Så många människor runt omkring en och inte en enda känner mig totalt, inte ens min familj. Kanske rätt bra ändå? Det är trots allt det förflutna. Så länge man själv har accepterat vad man gått igenom bör det inte vara några problem för nutiden och framtiden.

Inte egentligen detta jag ville skriva om idag, men det kom så snabbt och jag reagerade så häftigt var tvungen att dela med mig.

Saknar dig Martin.

"Experience is simply the name we give our mistakes."
Oscar Wilde

Trust enough

Need to write... need to get stuff clear..

Okey, need you guys to talk to me about this..

För att kunna gå vidare här i livet så behöver man släppa det förflutna right?
Det är vad som brukar sägas i allafall. Correct?
Man ska inte rusa in i något om motpartern inte är redo. And it hurts when they arent ready.

Att komma över ett långt förhållande tar tid, i get that and still i dont get that.
Jag är inte ledsen längre, jag är inte arg, jag älskar inte längre. Men det ändrar inte faktumet av att jag har varit det. Det behöver inte hända den dagen då man gör slut med sitt x, det kan ha kommit månader, dagar, timmar innan hela dumpningsgrejen.
Är hela 'komma över'-partiet över när man inte känner det längre? Egentligen kommer man ju inte över ett förhållande, man tappar det man kände.
Men oavsett vad kommer man ihåg vad man kände, och det positiva som hände, det är alltid minnen. Satt och pratade med Beccs om det förflutna, att det är det som formar en till vad man är idag, har nämt det mängder av tillfällen, så jag förklarde för henne att trots allt som hänt mig, alla mina negativa erfarenheter, är jag jävligt glad att de hände. Annars hade jag inte varit där jag är idag.

Men just nu är jag väldigt ledsen. Just nu verkar allt som crap. Dels för jag letar och gräver i det förflutna, inte bara mitt utan folk omkring mig också, som påverkar hur jag känner och hur jag mår och dels för att jag känner mig ensam. Ensam kan vara bra ibland, men eftersom människan in nature är sociala varelser föredrar jag sällskap. Jag har väldigt lätt att förvränga saker till det värst tänkbara, men efter ett tag så stannar jag till, inbillar mig att det är nonsens jag tänker och släpper det. Jag släpper alltid det, men oavsett vad så det jag har tänkt och förvrängt stannar kvar och säger "Tänk om...".
Varför letar jag efter saker som får mig att må sämre? Why do i wallow in pity? Vad är meningen med att må dåligt? Vad är tjusningen med det? Något måste jag finna oerhört attraktivt med det eftersom jag letar efter det. Oavsett vad det attraktiva är, måste jag sluta. Det sliter på mig och på de omkring mig.Varför har jag så svårt att lita på människor? Är jag så rädd över att bli sårad? Bli lämnad? Är det en försvarsmekanism jag har förinstallerad? För att kunna lite på människor behöver man låta de komma närmre ensjälv, man måste kunna öppna sig. Eftersom jag är en internetknarkare så hittade jag denna sidan.

"Trust is both and emotional and logical act. Emotionally, it is where you expose your vulnerabilities to people, but believing they will not take advantage of your openness. Logically, it is where you have assessed the probabilities of gain and loss, calculating expected utility based on hard performance data, and concluded that the person in question will behave in a predictable manner. In practice, trust is a bit of both. I trust you because I have experienced your trustworthiness and because I have faith in human nature. We feel trust. Emotions associated with trust include companionship, friendship, love, agreement, relaxation, comfort. There are a number of different ways we can define trust."

“You may be deceived if you trust too much, but you will live in torment if you do not trust enough”
Frank Cane

Disease

Idag sa Beccs något till mig som fick mig att anteckna ner det, så jag inte fick glömma bort det, hon sa något såhär: "Det märks inte på dig att du är sjuk, du är så glad".

Jag har haft min diabetes sen 01, så det är 5 år nu. Under denna period (nu ska jag vara ärlig) kan jag säga att jag inte har skött mig bra, jag har rent ut sagt varit usel.
Jag vill förklara för er hur dåligt. Men det kan jag inte göra förän jag förklarat för er vad diabetes är och vad det innebär.

Diabetes är en kronisk (än sålänge) sjukdum där sockerhalten i blodet är för högt. Det finns två typer av diabetes, typ 1 och typ 2, jag har typ 1. Det innebär att min produktion av insulin har helt eller nästan helt slutat att fungera. Jag har hittat en sida som förklarar rätt bra så tänker knycka lite rader.

"Vid typ 1-diabetes har kroppens egen insulinproduktion helt eller nästan helt upphört. Av någon anledning angriper och förstör kroppens immunsystem de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, vilket på sikt leder till total insulinbrist.
Symptomen visar sig först när 70-80 procent av de insulinproducerande cellerna förstörts. De första tecknen brukar vara stora urinmängder, ökad törst och onormal trötthet, ibland också viktnedgång. [...] Varför immunsystemet, som är till för att försvara kroppen mot infektioner, angriper och förstör de egna insulinproducerande cellerna, vet man inte. Många forskare menar att det krävs en kombination av dels ett ärftligt anlag och dels någon yttre miljöfaktor, det spekuleras i om virus eller kemikalier kan fungera som den tändande gnista som startar angreppet."

Man behandlar diabetes genom injektioner utifrån och blodprovstagning (med typ 1), forskningen går framåt :)

Hba1c (Hemoglobin A1c) är ett mått på medelblodsockret på de senaste 6-8 veckorna av ens liv. För att man inte ska få allvarliga komplikationer i framtiden behöver man ha ett HbA1c på under 6,0%. För att uppnå detta krävs det att man har ett regelbundet liv, täta blodsockermätningar, kunskaper och ständiga insulindosjusteringar. Har man inte det så kan man få komplikationer som ögon-, njur-, nerv-, hjärt- och kärlsjukdomar.

Jag har ett hba1c på 10,9% just nu, om inte mer. Jag har legat här uppe de senaste 2-3 åren. Innan dess pendlade jag mellan 7-8%.
Just nu håller jag på att ta livet av mig själv.
Men det ska bli ändring, det måste det, jag vill inte dö alldeles för tidigt. Men jag behöver hjälp, det vet jag, och stöd främst.


Sen vill jag passa på att beskriva för de omkring mig vad som händer när jag får för lågt blodsocker, eftersom jag umgås med er kan det påverka er. När jag får för lågt blodsocer får jag en insulinkänning, detta är mycket vanligt. Återigen knycker jag från denna vackra sidan.

"Symptomen kan vara hunger, svettningar, huvudvärk, darrningar, hjärtklappning, koncentrationssvårigheter, oro, förvirring och aggressivitet. Botemedlet är att äta druvsockertabletter, dricka juice, söt saft eller liknande.
Sjunker blodsockret mycket lågt förlorar personen med diabetes medvetandet och hamnar i ett så kallat insulinkoma. Detta är ett farligt tillstånd eftersom hjärnan kan ta skada av alltför låga blodsockervärden.
En kraftigt omtöcknad eller medvetslös människa med diabetes ska snabbt föras till sjukhus. Man ska aldrig försöka tvinga ned något i munnen på en medvetslös person. [...]
De flesta människor med diabetes känner igen tecknen när blodsockret är på väg att sjunka för lågt och hinner själva utan dramatik äta något sött så att sockerhalten stiger. "

Har ni kämpat er igenom så mycket text, bryr ni er verkligen om mig, det tackar jag för.



"Not-knowing is true knowledge.
Presuming to know is a disease.
First realize that you are sick;
then you can move toward health. "
Stephen Mitchell (poet, translator, scholar, and anthologist)