Experience is simply

Jag har alldeles precis, i just denna sekunden, kommit hem.
Jag har varit hos en kille jag skulle arbeta hos, han ska utomlands och jag ska vara kattvakt. Det var vad jag egentligen skulle göra och det gjorde jag också.
Men, den här killen bodde mittemot mitt gamla hus, på Kirseberg.
Det blev så mycket mer än bara en arbetsvisit.

När jag föddes så bodde mina föräldrar på Segevång, på Kronetorpsgatan 39A om jag inte minns fel. Sen har vi flyttat runt fram och tillbaka mellan Segevång och Kirseberg. Det började där, sen flyttade vi till ett hus i Rostorp (ligger mittemellan S och K), vi bodde inte där så länge men efter det så flyttade vi till Segevång igen, denna gången Östra fäladsgatan 10. Efter det flyttade mina föräldrar isär, far åkte tillbaka till Kronetorpsgatan 39A och mor hamnade på Sandbackegången på Kirseberg. Han jag ska vara kattvakt hos bodde i huset mittemot Sandbackegången.

Att gå igenom Kirseberg igen framkallade så många känslor, minnen och tankar att jag faktiskt fällde en tår. Det är oerhört mycket som har hänt där, och det är min barndom och en stor del av min tonår. Det är inte mycket som har förändrat rent miljömässigt och det kändes fortfarande som om det bara var igår jag var miserabel där.

Nu när jag kom hem så frågade mor var jag hade varit och jag svarade Kirseberg utan några känslor. Hennes direkta kommentar var: "Då gick du igenom allt det negativa som hänt där ... och posetiva!"

Det gjorde jag, långt ifrån allt. Men verkligen the key-moments. Alla minnen på Malmö Budokwai (herre gud där alltså!), mobbningen på Bulltoftaskolan, krigen på Kirsebergsskolan, alla fel val, alla bråk och så mycket mer.Det gjorde det jobbigt att gå genom där men var totalt värt det.
Dock tog jag inte den vägen jag tänkte för att komma till mitt mål. Egentligen skulle jag gå förbi Kirsebergstorget och Kirsebergskyrkan, men det var jag inte stark nog till. Inte än. Men snart. Tror jag ska ta en promenad genom Kirseberg och Segevång, minnas, någon som vill följa med?

Så mycket man har gått igenom egentligen. När någon frågar en om ens förflutna, var börjar man egentligen? Berättar man allt? Egentligen bör man ju det, eftersom (ja, jag vet ett jäkla tjat) det är det som gör en till vad man är. Jag tror aldrig jag har berättat allt om vad jag gått igenom för någon, med andra ord, det finns ingen som känner hela mig, eller vad jag var. Lustig tanke. Så många människor runt omkring en och inte en enda känner mig totalt, inte ens min familj. Kanske rätt bra ändå? Det är trots allt det förflutna. Så länge man själv har accepterat vad man gått igenom bör det inte vara några problem för nutiden och framtiden.

Inte egentligen detta jag ville skriva om idag, men det kom så snabbt och jag reagerade så häftigt var tvungen att dela med mig.

Saknar dig Martin.

"Experience is simply the name we give our mistakes."
Oscar Wilde