Kärlek

Nu har jag en sugande känsla i min bröstkorg, jag är yr, jag är blek.
Jag förstår inte riktigt.
Jag kämpar, jag anstränger mig, jag ändrar på mig.
Allt för er.
Men denna gången har det gått för långt för er, nu mår jag fysiskt ont.
Det går så snabbt, i tisdags mådde jag så otroligt bra, fuck vad det var bra,
det satt i tills idag, tills när jag kom hem igen.
Allt jag var vad glad, det blev inga GTs, jag ansträngde mig, det kändes bra.
Framgång! Precis som jag lovade! Du är viktig!
Men det märktes inte, det uppskattades inte.
Ditt egna misery fick dig att fastna i ditt eget.
Jag ville inte störa, bara sprida min glädje.
Men när jag kom hem idag, det var då valde ni att fucka up mig.
Då valde ni att prata.
Varför är ni inte bara ärliga? Raka? Är det så svårt?
Jag har sagt till er att det enda jag verkligen inte vill,
det är att bli tagen för givet. Men inte ens det klarade ni.
Jag blir besviken, förrvirrad.
Men förlora min faith gör jag aldrig,
jag ska kämpa, jag ska kämpa för er,
för det är ni värda trots små felsteg.
Jag är inte den som är den.
Viktiga är ni, kärlek har jag till er båda.