Write to be understood

Bare with me now, got a lot of writing in me.


Alltså, just nu sover jag riktigt dåligt.
Jag har mardrömmar, vrider och vänder på mig hundratals gånger.
Jag sover riktigt dåligt när jag sover själv märker jag, tror jag behöver känna trygghet för att kunna sova riktigt gott.
Så natten resulterade i att jag försov mig duktigt imorse, jag vaknade kl 10 och slutade skolan kl 11, så det var inte mycket lönt att röra sig. Det i sin tur resulterade i att jag blev pissed off på mig själv. Fun morning. Detta var den femte fredagen i rad som jag inte var i skolan, 5e!
Jag tycker skolan är skoj, det är tillfredsställande att lära sig saker om allt, men ändå kan jag inte masa min röv ditt.
Nästa vecka blir en tuff vecka dock, har tre prov varav det ena är högskoleprovet på lördagen. Fick hem en bekräftelse igår, jag ska befinna mig kl 8.30 på latinskolan och vara där tills cirka 16.20. En hel arbetsdag, hela jag kommer vara utpumpad på information. Det blir rehab hos the king of pasta. Varje prov tar 50 minuter, hur ska jag orka det när jag knappt orkar 50 minuters lektion?




Jag har recently börjat go by the name Eudaimonia and I want to explain what that is with the wonderful help of wikipedia.
"Eudaimonia is a classical Greek word commonly translated as 'happiness'. [...] Although popular usage of the term happiness refers to a state of mind, related to joy or pleasure, eudaimonia rarely has such connotations, and the less subjective "human flourishing" is often preferred as a translation."

Eudaimonism är en filosofi som definierar den rätta saken att göra som ledar till gott välmående. Konceptet kom ursprungligen från Aristoteles men även Platon (som i sin tur leder till Sokrates) och Epicurus har sitt att säga.

Sokrates filosofi som det representeras i Platons tidigare dialoger, har två relaterade anspråk om eudaimonia. Det första är en stark tolkning av eudaimonia, virtue och kunskap. Virtue är en sort av kunskap, kanske kunskapen om gott och ondt, och den kunskapen behöver man för att uppmå det ultimata goda, med eudiamonia som den ultimata goda kandidaten. Den andra är ibland kallad psykologisk eudaimonism, som gör ett anspråk på att det ultimata goda (eudaimonia) är vad alla människor desires and actions aim to achieve.

I Platons mitten dialoger menade han; "we find a moral psychology more complex than psychological eudaimonism: we do not only desire our ultimate good, rather the soul, or mind, has three motivating parts - a rational, spirited (approximately, emotional), and appetitive part - and each of these parts has its own desired ends. Eudaimonia, then, is not simply acquired through knowledge, it requires the correct psychic ordering of this tripartite soul: the rational part must govern the spirited and appetitive part, thereby correctly leading all desires and actions to eudaimonia and the principal constituent of eudaimonia, virtue.".

Enligt Aristoteles ("grundaren" som sagt) menade hierarki av människors avsikt var att sikta mot eudaimonia som den högsta, mest inclusive end. Det var slutet alla siktade mot, och det var "the only end towards which it is worth undertaking means".
"Eudaimonia is constituted, according to Aristotle, not by honor, or wealth, or power, but by rational activity in accordance with virtue over a complete life. Such activity manifests the virtues of character, including courage, honesty, pride, friendliness, and wittiness; the intellectual virtues, such as rationality in judgment; and non-sacrificial (i.e. mutually beneficial) friendships and scientific knowledge (knowledge of things that are fundamental and/or unchanging is the best)."





Jag hittade precis en gammal uppsats från 7/6 2006, där titlen var "Det vackra i världen". Det är en svenskuppsats där jag tänker visa er hur jag tyckte och tänka för ett år sedan. Den är lite lame men tycker det är skoj vilket som, jag tänker inte ta med allt utan bara slutet för hade jag tagit med allt hade ni verkligen tyckt jag var lame.

"Jag har läst att vissa anser att det vackra med livet är att livet har en mening. Just den meningen får en lätt att tänka på avsikten bakom allt liv. [...] De mål som ger livet mening är de som på ett eller annat sätt är värdefulla för en själv. Men den frågar kan leda oss in i ett sökande där vi har små utsikter att hitta något tillfredsställande svar. Det tycks bara leda till förvirring att fråga efter mål eller syften med livet.
'Livet är det som inte har dött än' har jag hört någonstans och det låter oerhört klokt. Vi har svårt att uppfatta det som inte är, vi kan uppfatta livet men inte döden. En människa kan inte leva sig in i sin egen icke-existens. Därför uppfattar vi döden som drabbande och ägnar en del av vår livs energi till att identifiera dess orsak. Livet är nuet, döden är något obegripligt som man aldrig vet när det inträffar. Allt man vet är att man aldrig vet vad som ska/kan hända men man kan vara säker på en sak, du kommer att dö."

Sen skriver jag en massa lameass saker till som ni aldrig kommer få läsa för det är stupid.
Det jag citerade till er tyckte jag var intressant att jag tyckte back in the old days.
Jag tror jag fortfarande anser så också. Vi uppfattar döden som något hemskt, något dåligt, kanske för att vi just inte kan uppfatta döden, vi kan inte leva oss in i vår egen icke-existens.
Vi kommer aldrig att göra det heller för det går inte, så döden kommer alltid vara något negativt. Att dö innebär att ditt hjärta slutar slå och dina lungor slutar att hjälpa dig andas. Din kropp slutar att fungera helt enkelt, inklusive din hjärna till slut. Vad som händer efter beror på vad man tycker själv, om man är religös eller inte och hela den historian. Men det kroppsliga händer med alla. Så att dö tror jag är inte det man är rädd för, jo om det gör ont eller så men orelevant just nu, utan om det verkligen är slutet? Vad händer efteråt?
För en period i mitt liv har jag varit väldigt kristen av mig, så jag trodde på himmeln och hela det packetet. Nu anser jag mig så långt ifrån kristen som möjligt, jag vill påstå att jag tror på reinkarnation, men det är det enda jag verkligen vågar tro på. Jag kan tänka mig det finns någon procedur man går genom, men vet inte om man hoppar från ett liv till ett annat, vill nog inte tro det. Hmm, i slutändan så vad gör det för skillnad vad man tror? Man kan ju tro på det som gynnar en bäst, det som får en att känna sig mest trygg och säker med för då slipper man oroa sig. Sen, att oroa sig är ett slöseri med energi, du vet inte, du kommer inte att veta förän du är död, kanske inte ens då! Chill, and take it one day at a time. I bland annat Sverige lever de flesta över sin 80 årsdag, 80 år är en lång tid..




“Write to be understood, speak to be heard, read to grow...”
Lawrence Clark Powell