I will never bow to your God

Min skola är nog en utav de bitterljuva skolorna. Ibland gör de allting rätt, och ibland går allting verkligen kepp rätt åt fan. Jag undrar ifall alla gymnasieskolor har denna ljuva combon. Skärp er nu, sluta klydda ffs.
Men men, mindre än 5 månader kvar, 20 veckor, det skall man väl kunna stå ut med. Andra vackra saker kommer ju under den tiden.

Jag känner mig så glad hela tiden, euforisk, trots att jag kan vara jobbig och irriterad för en stund då och då. Det känns så annorlunda, det har alltid varit något som stått i vägen för total glädje så ofta som möjligt. Det gör mig lite paranoid, jag kommer på mig själv ibland väntandes efter något stort som ska drämma till mig. Men det gör det inte, inte än i vilket fall som helst. Antar att jag ska njuta istället, det gör jag också, så mycket och jag är så djupt tacksam.
Även om jag har lämnat ett hem av småkaos så klarar dom sig utan mig, jag har inte sovit en natt hemma på minst 2-3 månader, det har nog chockat dom lite men de vet om att jag är lycklig, där för dom och bara 5 min ifrån. Jag måste få lov att vara lite ego ibland, måste få vara där jag är som gladast.
Även om skolan delvis är oavklarad (Jag har 1 IG jag måste fixa, 4 prov jag måste göra, 1 projektarbete jag måste påbörja för att komma ikapp för mitt skolkande i höstas), så känns det bra. Jag har inte tappat något hopp, jag är fortfarande positivt inställd och känner att det kan fixa sig hur bra som helst.
Även om min diabetes är i uppror och går som en berg-o-dalbana, så ska jag fixa det. Jag har motivationen, stödet och redskapen för det. Det är bara det att jag prioriterat annat just nu vilket kanske inte är det smartaste för tittar man på det så utan en god hälsa kan jag inte köra 100% på annat.
Även om jag i princip inte kan gå ibland, har kronisk huvudvärk för ingen anledning. Jag måste fixa mina knän och mitt huvud, det kan inte gå runt så här. Jag lider ibland.

Jag tror denna positiva energin och glädjen mest kommer innefrån, jag har vågat. Men många människor har varit involverade i mitt välbefinnande de senaste månaderna, de 2 keypersons är Rebecca och Martin. Tänk vad två människor kan göra med en, bara från att vara den dom är. Heh, tårögd bara jag tänker på det. Jag har vågat ta av deras energi, deras kunskap, deras jag, för MITT välbefinnande. Tjejen som nästan blev utbränd och nedbruten för att hon konstant fokuserade på alla andras välbefinnande före hennes eget. Hela mitt liv har jag varit den alla kom till, den som de leechade av, den som de drog energi från, sökte råd. Konstigt nog så även om jag ser tillbaka på det så mådde jag nog rätt bra, även om jag nästan gick in i vägen. Det är ett stort steg för mig att kunna ha fokus på vad jag vill och hur jag mår. Jag har fortfarande en bit kvar av vägen dock, jag har inte lyckats hitta medelvägen än.
Men jag mår bra :)


On another note.
Jag såg Sweeney Todd igår har jag för mig det var, eller i lördags, kommer inte ihåg, wattevar.
Johnny Depps nya film, en Tim Burton film. Jag är en grov fan av Tim Burton, jag tycker hans sätt att göra film är ett speciellt sätt, ett bra sätt. Men denna filmen, var så, grovt konstig. Johnny Depp sjöng så det var plus där, aldrig hört han sjunga men hett var det. Men överlag, den filmen var bara wierd. Inte bra.. men ja.. inte dålig heller. Eller jo, mest dålig haha.
Se den, men ja, slösa inte pengar på bio, vänta med den.
Bara för att informera er.


Eudai out.