Deserve

Detta är en nytagen bild på mig. 2 timmar gammal.
Så här ser jag ut idag. Jag har haft många olika stilar genom mina år, men jag har verkligen hittat mig själv just nu. Jag vet inte om jag har en stil längre, till synes tillhör jag någon klass? Jag vet inte, jag bryr mig inte, det är så jäkla skönt att blankt skita i vad folk tycker jag ser ut som, jag har inte alltid gjort det. Men den här nyfunna känslan av I don't care är ny, tror det är mitt självförtroende som börjat inse. Så jäkla nice.

Jag är 18 år, jag bor här i Malmö och har gjort det hela mitt liv, jag trivs här rätt bra. Men världen finns inte runt kvarteret, om något så ska jag resa mycket. Vet det är ett kliché, speciellt från unga människor, men oavsett hur gammal jag än blir så kommer det inte försvinna. Livet är alldeles för kort för att låta bli att uppleva världen. Min far har verkligen predikat det med att Världen finns inte runt kvarteret, och nu efter mina 18 år förstår jag det, människor är så olika världen över och det finns så mycket att lära sig. Och det är någonting jag verkligen lever vid, aldrig sluta lära.
Malmö är en riktig grym stad, mysig stad och hem, men tänk New York, tänk Indien, Japan, tänk möjligheterna över att utvecklas! Helt otroligt! Tänk den kunskap som finns ute, människorna man ska möta och lära sig av. Jag märker att människor jag möter i min vardag, kommer omöjligen ge mig den tillfredsställelsen av konstant utveckling och förnyelse. Det gör inte dom till dåliga eller ointelligenta människor, de ger mig bara inte vad jag behöver. Just nu är jag okey med det, men en livstid med detta vägrar jag. Sen kommer där en guldklimp förbi lite då och då som förvånar mig med sitt tankesätt, sin syn på saker, sitt intellekt och då är jag lycklig, då utvecklas jag och känner tillfredsställelse, inte genom att kanske byta min egen åsikt om saker från de personerna utan från att t.ex. se den från ett nytt perspektiv, se hur en annan person spekulerar och tänker. Det är guldvärt för mig. Därför tycker jag väldigt mycket om att vara passiv vid diskussioner mellan andra människor, dels för att se hur de lägger fram sina åsikter och hur de tänker, och dels för att se om det är värt det. Får jag ingenting ur en konversation, ett förhållande, en vänskap, ett tv-program, vad som helst, ser jag ingen poäng till att anstränga mig. Det kan ju ses som jävligt självviskt, men så är jag, skvaller, skitsnack och bullshit kan jag fan leva utan. Men de jag umgås med, har jag valt att umgås med, för olika anledningar.
Jag har inte alltid varit så här, det är inte förrän nu på det senaste året jag har blivit som jag är. Jag är mycket glad över hur jag har blivit och jag tror det kan bara bli bättre från och med nu, för många anledningar, kärlek är en anledning. Jag har alltid ansetts vara otroligt mogen för min ålder, jag undrar varför jag blivit som jag blivit. En utav anledningarna vet jag är för att jag blev diagnostiserad med en kronisk sjukdom vid 12 års ålder, det krävs rätt mycket för en sån ung människa och det behövdes att jag snabbt insåg allvaret och var tvungen att ta så mycket mer ansvar än alla andra. Men jag är nog så by nature också, mogen. Jag har fått så mycket skit för det här, där har alltid funnits någon i mitt liv som hackat på det, trott jag låtsas och varit så falsk. Hur man nu kan låtsas vara mogen, men det har dom trott. Det har satt sina spår det också, kanske en annan anledning till varför jag är passiv. Min mogenhet har även lett mig till att söka efter de äldre killarna för att finna glädje, det har också gått mindre bra. Även om man kan dela samma mognad kan man fortfarande ligga på vilt skilda livsstadium, ha vilt skilda önskemål av livet.
But right now, I'm just me, I have people that love me for me and allows me to be me. It feels so good, that sadisfaction and not fear.
Beccs, you saved me. I know I wouldnt be where I am without you. I would never have felt the love I feel right now, I wouldnt be this happy.
I have walk a long way, I deserve this, I deserve to be this happy.



“The minute you settle for less than you deserve, you get even less than you settled for."
Maureen Dowd (American journalist)

A Hero

Finns det något som är för bra för att vara sant?
Kan man uppleva något som verkar alldeles för bra? Börjar man inte tvivla på om det är verkligenhet eller en dröm? Eller ska man bara glädjas åt det man fått möta på sin väg som var så .. över bra utan att ställa frågor?
Jag har aldrig mött någon tidigare som får mig att vara så innerligt glad. Trots alla bekymmer jag möter just nu så ser jag fortfarande ljus i vartenda liten mörkt hörn. Kan det vara en fas? En nybörjarfas där man tycker allt är la-di-da? Eller kan det vara så att det är sant, en helt annan människa har talangen att totalt, fullständigt, gör dig så in i helvetes glad och lycklig? Är det möjligt? Finns där sådana människor som är skapta för dig? Alla har vi våra mörkare moment, även det som är för bra för att vara sant, och tillfälligt så kan man se problem, men det tar inte mer än 1 minut, 1 timme, innan man inser, det är verkligen ingenting jämnfört med vad som ges för övrigt. Kan man vara så välsignad över att träffa en sådan person? Vad kan man ha gjort för att förtjäna något sånt här? Kommer det någonsin att försvinna? Kan man verkligen ha den turen att hitta någon man funkar äckligt bra med? För tur är det väl, eller ödet, eller hur man än vill se det.
Men jag bryr mig inte alldeles för mycket just nu, way to happy.
And btw, I love takeing baths now.



Something else.
See this and start download mf.

Memory is too good

Confession is to reveal a sin.
But I dont think this is a sin.
So this is .. information no one else know.

This is the ting, lately I have experienced that my memory is out of order, that I have trouble remembering stuff like what I did. I have blanchs and have to push it to try to remember something. I have thought about many reasons why this accurs vitamin deficiency, maybe it wasnt that important to remember, habits. This is the recent stuff but..
... its not only the recent memorys or the recent stuff I did, it goes far back, I've started to notice that now. Not every memory, just some, not very special but still a memory worth keeping.
In the ones that happened a long time ago I put dreams I've dreamt in the memory, so the memory changes and confuses me.The memory I go thru in my head seems real but feels like something else, wrong, fake. Somewhere I can tell that its fake, I think, I belive in logic so eventually I see which parts are fake.
It doesnt hurt me or anything, it just scares me.
And It's not like I don't remember the memory, just that the dreams I have fill in stuff.
I probobly should mention that it's not the memory in itself, the persons and the event, but the places and how we got there. Hard to explain.
When I dream dreams I can remember, there often very long and very detailed to the max. I really mean that, and some dreams even repeat itself so they get very clear to me. Just like a memory. Some dreams are extreme and ficition, but mostly they are normal and possible stuff everybody can do.
As I said, this doesnt hurt me, changes the memory or anything like that, it's just a thing right now I guess, it just startles me.



Ooo, nu är nya Prison break, family guy och Simpsons nere.
Screw you guys.
<3



"Many a man fails as an original thinker simply because his memory is too good"
Friedrich Nietzshe

I hold it true

There is really much going on inside my head right now.
And I'm not sure of how I feel about different stuff.
But this post is not for you, it's more for me. This is how I get a clear head,
and when I finish, i change it and deside if I'm going to post it or not.



As few of you know, I have a new love in my life. And I havnt really introduced him, for many reasons, but I think youre ready. Martin is the guy that puts a smile on my face and happiness in me. I have never felt this calm, peaceful or inlove. My feelings for Martin is beyond what I thought I ever could feel, so at first this was scary to me but now I've embraced it and allowed myself to feel this happy. He also has a blogg in which he mentions that to evolve and always work at improvement makes him happy, and I think that's one of the reasons we work so good together, that we share that point. One of the reasons, I keep finding more and more.

I want to share something else with you, Beccs. Beccs is my best friend, she gets me and I get her. We have a really good bond and theres nothing I can't say to her, this is the first time I've had a friend I can do that with, so she's very special to me. When I first met her I saw her as a rival, a competition, but that changed fast, and we became very close. We had much in commen, we both had boyfriends we had been with for more than two years, we felt the same, we had the same views, it felt great.
Lord knows I didnt have it easy with my x, but we managed to create a world that looked good, a false one but still, afraid of seeing what's really there made the false world so much better. We didnt trust each other so we needed to control the other one, by always seeing one and another, and always keeping track on what we did. Beccs had it like this also, but in their own way, so that connected us also.
Then came the trip. The trip to Polen with the Law and order class and everything changed.
I broke up with my x the same day I came back and Beccs fallowed my footsteps 2-3 weeks later. Now comes the good part.
Both her and me are feeling this new emotions, this new love and we are so much happier that we feel unbeatable. We talk much about our emotions, why we feel what we feel, and we analyze alot, we share.
We both agreed today that we leard from our mistakes and that we have come a long way.
We have both scars from our past relationship, thing that we just assum that's how it is, because we are used to it, unavoidable. A couple of hours ago she sent me a sms were she was so astonish over the fact of how he was, that he cared, he trusted and showed love.
Today, when I sat with my knight, doing absolutly nothing, watching some lame TV-show, I looked at him, just astonished, thinking to myself "God, I can't belive he's with me. That this humanbeeing is capable of makeing me this happy, just by sitting next to me."
I smiled so big, knowing I werent going to tell him what was going thru my mind that very second.


I didnt get the clearest of all heads, but still. This helped.
And I posted it.


I hold it true, whate'er befall;
I feel it, when I sorrow most;
'Tis better to have loved and lost
Than never to have loved at all.
Alfred Tennyson

Take a peek.

feeling the same and the temp isnt going up.
but here you go!

Kinda proud..